Om Cornelis

Samhällskritiker, romantiker, humorist. Men ändå i första hand en Gudabenådad poet och låtskrivare. Cornelis Vreeswijk blev svensk nationaltrubadur genom att behärska alla aspekter på sitt skrå. Från genombrottet efter albumdebuten 1964 och fram till sin för tidiga död 1987 samlade han ihop en poesiskatt som senare omfamnats av generation efter generation av svenskar.

Med tanke på hur precist som Vreeswijk lyckades fånga plus och minus i det svenska kynnet är det ett fascinerande faktum att allt började i Holland.

Där föddes Vreeswijk i augusti 1937 i hamnstaden IJmuiden väster om Amsterdam. När Cornelis var tolv år flyttade familjen Vreeswijk år 1949 till Sverige, mer exakt Ekerö väster om Stockholm. Merparten av familjen hade svårt att acklimatisera sig i det nya landet och flyttade tillbaka ett årtionde senare. Men Cornelis blev kvar och var redan tidigt dedikerad till att ta in allt det han ansåg som mest "svenskt." Han läste Ivar-Lo Johansson, Arthur Lundqvist och Nils Ferlin och studerade Carl Michael Bellmans sånger för att lära känna sitt nya hemland.

Parallellt med studier och diverse arbeten började han i slutet av 1950-talet skriva egna sånger. Vreeswijk inspirerades av berättande holländska "lyssnarsånger", svensk folkmusik, amerikansk blues och fransk chanson. Men han hittade ur dessa uppenbara inspirationskällor ett helt eget uttryck. Något som snart började uppmärksammas på visklubbar i Stockholm. 1962 publicerades en dikt i tidningen Dagens Nyheter, för Vreeswijk var det en signal till att tiden var mogen att försöka nå en större publik.

Efter att han lärt känna sångaren Fred Åkerström kontrakterades Vreeswijk till samma skivbolag som denne, det svenska bolaget Metronome. Där släppte han våren 1964 det första albumet "Ballader och oförskämdheter." Genombrottet blev omedelbart. Den första upplagan sålde slut. Så småningom belönades debuten med en guldskiva. Sånger som "Ballad på en soptipp" och "Brev från kolonien" blev snart älskade långt utanför viskretsarna.

Under resten av 1960-talet fördjupades Vreeswijks visdiktning. Han påverkades av jazz - Cornelis samarbetade exempelvis med pianisten Jan Johansson - och senare av t. ex brasiliansk samba. Vreeswijk skrev klassiker som "Felicia adjö" och "Somliga går med trasiga skor". Han började samtidigt att tolka andra poeter - som Taube och Bellman - och var verksam som teater- och filmskådespelare. Detta sammantaget gjorde att visdiktaren Cornelis Vreeswijk alltmer började betraktas som en flerdimensionell konstnär och artist. En artist som inte alltid gick de rakaste vägarna, som ofta provocerade med sina bitska texter och åsikter, men som hela tiden blev mer och mer älskad av den mest skiftande publik.

Historieskrivningen om Vreeswijks 1970-tal har ofta dominerats av problem; såväl privata som i relationen till polis och skattemyndigheter. Han bodde därför utomlands i långa perioder. Det riskerar glömmas bort att han även under det decenniet gjorde stark musik, trots att han i perioder inte komponerade alls. Han nådde under årtiondet bl.a sina största framgångar i det gamla hemlandet Holland, där han lanserades hårt och fick en stor hit med sången "Veronica." Han gjorde under årtiondet också några av sina starkaste skådespelarinsatser, som i filmen "Rännstensungar."

Tyvär fick Cornelis ofta kaotiska 1970-tal följden att media mer intresserade sig för den rubrikvänlige privatpersonen Cornelis Vreeswijk. Konstnären Vreeswijk glömdes ofta bort och han försvann från den skivköpande publikens radar.

Först en bit in i 1980-talet, med draghjälp av att artister som Ulf Lundell och Imperiet uppmärksammade honom, började hans musik återigen att komma i fokus. Men tyvärr var hälsan inte längre med Vreeswijk. Han hade 1985 diagnosticerats med diabetes men fortsatte ändå att arbeta. 1987 blev ett hektiskt år med ett dystert slut. Han gjorde ett mycket hyllat framträdande på Roskildefestivalen i Danmark. Många trodde att Cornelis på allvar var tillbaka. Men detta blev snarast ett ljust ögonblick i ett vemodigt avsked.

Efter att hösten 1987 ha spelat in avskedsalbumet "Till Fatumeh - rapport från de osaligas ängder" avled Cornelis Vreeswijk den 12 november 1987 på Södersjukhuset i Stockholm. Han begravdes på Katarina kyrkogård intill 1600-talsskalden Lars Wivallius.

Året efter hans bortgång hyllades Vreeswijk av den svenska artisteliten på albumet "Den flygande holländaren". Detta projekt, och andra liknander som kommit senare, påminner oss ständigt om kraften och bredden i Cornelis Vreeswijks poesi.

Som om vi egentligen behöver påminnas. Egentligen räcker det utmärt med att hans mäktiga låtskatt finns där för att även kommande generationer ständigt ska ta till sig musiken från "Mäster Cees."